När SND anordnade sin nätverksträff i oktober fick deltagarna en insyn i hur arbetet med öppen vetenskap går till på Stockholms universitet (SU). Vi har träffat Margareta Ödmark och Merlijn de Smit från SU:s forskningsdatagrupp, samt Maria Almbro och John Fitzpatrick, som delade sina erfarenheter och insikter om göra data tillgängliga utifrån forskarens perspektiv.
Öppen vetenskap vid SU
SND:s nätverksträff inleddes med att Margareta Ödmark, medlem i SU:s forskningsdatagrupp, berättade om SU:s väg mot öppen vetenskap. Hon redogjorde för övergången till vad forskningsdatagruppen kallar för det nya ”normala” i fyra steg: en policy för att göra delande av forskningsdata normativt och meriterande, en plan med mål och ansvar, en intern organisation och infrastruktur, samt stöd och utbildning för att kunna göra rätt.
– Att ta fram en policy och låta det vara målet, då är det bara en pappersprodukt, en policy måste omsättas i en verklighet och det är då jobbet börjar. Det måste omsättas över hela universitetet och vi måste prata med forskarna om vad de stöter på för problem. Om vi bara gör detta på vår kammare kommer det aldrig få ringar på vattnet. Vi behöver ha den här växeldialogen så att vi kan jobba tillsammans med deras önskemål, berättar Margareta Ödmark.
Redan 2015 började SU arbeta med öppen vetenskap genom att ett informellt uppdrag skapades och 2018 bildades forskningsdatagruppen som samordnas av Merlijn de Smit, data steward på SU. I sin strategi anger SU att de ska vara ”drivande och inta en position i frontlinjen i övergången till öppen vetenskap”.
– De större universiteten måste ta ett större ansvar, för vi kan inte begära att de mindre lärosätena ska kunna driva dessa komplexa frågor, säger Margareta Ödmark.
– Jag håller med, men SU är ett ganska brett universitet. Vi ser att vissa mindre lärosäten, som koncentrerar sig på specifika ämnen, kommer med väldigt bra lösningar. Samtidigt måste vi hitta lösningar som fungerar för både naturvetenskap och humaniora. Så vi har våra utmaningar, fortsätter Merlijn de Smit.
Kartläggning av nuvarande situation
För att få en bättre bild av hur omställningen faktiskt går initierades en utredning som Maria Almbro, utredare på SU, redovisade på nätverksträffen.
– Vi kunde se i våra egna repositorier vad som kommer in men det ger inte en särskilt bra bild då forskarna är fria att dela data var de vill. Vi ville få ett bättre grepp om var forskarna tillgängliggör data och hur de gör det, berättar Maria Almbro.
Under 2022 publicerades cirka 3 700 artiklar av forskare vid SU och utredarna granskade ett stickprov på tio procent av dessa. Efter att artiklar som inte var tillgängliga samt artiklar som inte bedömdes vara baserade på data sållats bort kvarstod 301 artiklar. Resultatet av utredningen visade att totalt 39 procent av dessa åtminstone hade någon referens till underbyggande data publicerade med en persistent identifierare, data tillgängliga i bilagor eller genom att länka till en annan datakälla.
–Det positiva är att vi tror att många forskare faktiskt vill vara transparenta eller dela med sig av materialet och det finns goda ansatser. Däremot är de kanske inte medvetna om att man kan göra på ett lite bättre sätt genom att använda ett repositorium för att göra materialet mer synligt och beständigt över tid, berättar Maria Almbro.
– Sedan finns det säkert många som inte tycker att detta är relevant, eller att det är för svårt eller där det inte är praxis inom den disciplinen. Så för oss var detta väldigt upplysande, fortsätter Maria Almbro.
Positiva effekter av datadelning
Någon som vet hur positivt det kan vara att dela forskningsdata är John Fitzpatrick, professor i etologi vid zoologiska fakulteten på SU. När han 2014 skulle publicera en artikel gjorde han även underbyggande data tillgängliga för andra. När artikeln låg på tidskriftens hemsida men ännu inte blivit publicerad blev John Fitzpatrick kontaktad av en forskare inom samma fält som menade att hen inte kan få samma resultat. John Fitzpatrick upptäckte då ett uträkningsfel och tack vare detta kunde han göra ett tillägg med en korrektion innan tidskriften gick i tryck.
– Detta var första artikeln som jag gjort all rådata och koden tillgänglig och någon på andra sidan jordklotet kunde identifiera det här felet så snabbt. För mig är detta ett av de stora exemplen på hur bra detta kan fungera, berättar John Fitzpatrick.
Trots att det finns fördelar med att dela data ser John Fitzpatrick ändå en stor nackdel:
– Det finns ingen belöning i detta. Jag har ännu inte sett någon bli anställd för att de har bättre öppen tillgång till sin forskning. Vi har inte kommit till en punkt där det finns klara, påtagliga fördelar mer än det övergripande målet att göra forskningsdata tillgängliga för allmänheten. Ändå är det så många som gör det, och de gör det riktigt bra, vilket är fenomenalt coolt!
Utmaningar med att få forskare att dela data i större utsträckning
På frågan om hur vi ska få fler forskare att dela data i större utsträckning är alla fyra rörande överens: information och utbildning, stöd och support, en enkel process och en fungerande infrastruktur. Däremot har de olika inställningar till om det ska vara meriterande att dela forskningsdata, och hur detta ska gå till:
– På många sätt är det redan meriterande, i och med att det finns uppgifter som tyder på att artiklar som har dataset publicerade oftare blir citerade. Men utmaningen är att göra detta tydligt för forskarna då publicerande av data innebär extra arbete, säger Merlijn de Smit.
– För unga forskare kan det vara en bromskloss att lägga mycket tid på att jobba transparent och att tillgängliggöra material. Det tar helt enkelt mycket tid, och det är tid som ska tas någonstans ifrån. Om man då inte kan publicera ytterligare en artikel för att man har gjort allting rätt riskerar man att halka efter. Och här kan man tycka att anslagsgivare kan ta detta i beaktande när man fördelar anslag, säger Maria Almbro.
John Fitzpatrick håller däremot inte med:
– Jag är ganska skeptisk mot ett meritbaserat system av den enkla anledningen att det redan finns så många system av den här sorten. Jag skulle oroa mig för att ifall vi skapade mätvärden för öppen vetenskapspraktik så skulle vi lägga mycket energi på att skapa något som aldrig kommer användas.