Anders Brändström är domänspecialist inom registerforskning hos SND. Han har mer än 40 års erfarenhet av att forska på historiska och nutida registerdata. I Koll på en domänspecialist berättar han om ett forskningsfält i förändring och luriga frågor kopplade till känsliga personuppgifter, allmänna handlingar och incitament för att dela data.
Anders Brändström är professor i historisk demografi vid Umeå universitet. Genom åren har han forskat på ämnen som åldrande, dödlighet, folkhälsa och etik inom registerforskning. Idag delar han sin tid mellan att vara domänspecialist hos SND och att delta i forskningsprojekt som tittar på åldrande befolkning och ensamboende, både i nutid och utifrån ett historiskt perspektiv. De typer av data som forskningsprojektet baseras på är, som Anders Brändström uttrycker det, ”lika men helt olika”.
– Som alla registerforskare jobbar jag med myndighetsregister, och i det nuvarande projektet handlar det främst om register från SCB och Socialstyrelsen. Men sedan arbetar vi en hel del med historiska data, vilket är data som bygger på den information som prästerna förr samlade in i sina kyrkböcker. På "pappret" ser det ungefär ut som ett myndighetsregister, förutom att man inte har tillgång till personnummer och sådana saker. Informationen från kyrkböckerna får man sedan länka samman med födelseregister, namn, yrke och sådant. Så det är två helt olika typer av data men när man väl får in dem i sitt analysprogram så ser de väldigt lika ut, säger han.
Öppenhet blev tidigt en självklarhet
inom registerforskning.
Som domänspecialist är Anders Brändström van att arbeta med och svara på frågor kopplade till öppna data. Han berättar att det finns väldigt olika synsätt inom registerforskningen beroende på vilken typ av data du arbetar med.
– Delning av data inom historievetenskaperna är traditionellt sett väldigt ovanligt. Ofta handlar det om en ensam forskare, och man är liksom rädd att någon ska ”stjäla” ens surt insamlade data innan man hinner publicera eller bearbeta dem för artiklar eller böcker längre fram. Däremot är det helt annorlunda när man jobbar med kyrkboksdata. Då är det i regel insamlat av andra. I vårt fall jobbar vi väldigt mycket mot demografiska databasen i Umeå, som är en infrastruktur med syfte att registrera data för forskningens skull. Och då är det klart att olika forskare kan begära ut samma data flera gånger om.
Själv fick han ett positivt synsätt gentemot öppna data redan under sin tid som doktorand. Då hade han en handledare som själv blivit nekad att forska på data som någon annan samlat in.
– Han lärde mig mycket om det här med öppenhet: vill andra titta på ditt material så låt dem göra det, det är väl bara kul! Man kan säga att jag fostrades in i det tankesättet.
Många forskare ställer frågor om personuppgifter i forskningsdata
På det stora hela tror Anders Brändström att utvecklingen inom domänen är på väg mot mer öppenhet. Som exempel tar han SCB:s system MONA. Under analysfasen av forskningen är det vanligt att man arbetar via systemet, och tidigare skulle data förstöras efter att forskningsprojektet tog slut. Men sedan 2020 är det bestämt att data istället ska lagras och arkiveras hos lärosätena efter projektslut. Då blir data en allmän handling, vilken lärosätena har möjlighet att lämna ut till forskare och andra efter en prövning.
Att fältet förändras märks också på de många frågor som Anders Brändström får kring öppenhet och känsliga personuppgifter.
– Vi har forskare inom både samhälls- och historievetenskaperna som sysslar med intervjuundersökningar. Där finns fall där man håller på med riktiga djupintervjuer, med familjer eller tio-tjugo individer som man följer under lång tid och ställer väldigt känsliga frågor. Då kan man som forskare ha byggt upp ett djupt förtroende med respondenterna. I dessa fall är man livrädd att forskningen ska bli omöjlig att göra för att man inte kan lova absolut anonymitet.
Han berättar att man legalt sett inte kan lova att uppgifterna aldrig kommer att lämnas ut eftersom det inte går ihop med myndighetsregeln om allmän handling, som gäller vid alla lärosäten.
– Jag tycker det är rimligt att den personuppgiftsansvarige för en dialog med forskaren om hen finns kvar vid lärosätet, så att denne kan beskriva känsligheten i data till stöd för prövningen. Men är det någon annan som vill titta på det här materialet, har skaffat alla nödvändiga tillstånd och ska förvara data på ett säkert sätt så ska det gå att lämna ut. Forskaren kan ju inte hindra ett utlämnande som prövats av den personuppgiftsansvarige och som vilar på laglig grund. Men jag förstår den oerhörda oron hos den typen av forskare.
Frågan om meritvärde måste lösas
För att öppna data verkligen ska bli norm lyfter Anders Brändström två huvudproblem att lösa. Det ena handlar om att få till ett kulturellt skifte där man ser att öppenheten ger ett vetenskapligt värde, både för en själv och för andra. Att det kan bana väg för samarbeten och kontakter över ämnesgränser. Det andra problemet handlar om meritvärde.
– Jag tror att om man någonsin ska komma till en situation där öppna forskningsdata är norm så måste det finnas ett tydligt meritvärde. Inte bara att man får en DOI [en typ av persistent identifierare, reds. anm.] och att någon kan citera data, utan något som går att tillämpa vid tjänstetillsättningar och som har ett tydligt värde karriärmässigt. Forskare måste få ett tydligt incitament för att lägga ner den tid det tar att till exempel göra en bra datahanteringsplan eller dokumentera och publicera data. Det är en nyckelfråga tycker jag. Som det är idag är det mer accepterat och värderat inom vissa vetenskapliga områden, men långt ifrån alla.
Den 29 september anordnar SND en digital frågestund. Då finns Anders Brändström, tillsammans med andra experter, tillgänglig för att svara på frågor kopplade till hantering och delning av historiska och arkeologiska data.