Björn Halleröd har länge brunnit för öppen vetenskap och att göra det möjligt för forskare att dela data. Han har också på olika sätt haft betydelse för SND:s utveckling genom åren. Nu axlar han rollen som ordförande i SND:s styrgrupp. I den här intervjun berättar han om sitt engagemang, det nya uppdraget och avslöjar dessutom något som ingen hade trott om honom.
Redan när Vetenskapsrådet grundades 2001 fanns Björn Halleröd med, i rådet för humaniora och samhällsvetenskap. Han var då också aktiv i referensgruppen för dåvarande SND, Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst (SSD). Det som började med lite mer sporadiska insatser för delning av forskningsdata har under de senaste 15 åren utvecklats till ett intensivt arbete med öppen vetenskap både nationellt och internationellt. Även Björn Halleröds egen forskning har alltmer baserats på redan befintliga data, insamlade i långa tidsserier. Han beskriver skämtsamt sig själv som ”ett rovdjur på data” och att han i sin forskningspraktik försöker leva som han lär.
Varför är öppen vetenskap och öppna data viktigt?
– Det är två saker som gör det viktigt. Den ena är det rent vetenskapliga, att man ska kunna följa upp, man ska kunna få tillgång till data, man ska kunna säkerställa resultat, det ska vara en transparens i systemet så att säga. Forskningen ska vara reproducerbar, man ska förstå den.
Den andra är en rent ekonomisk effektivitetsfråga, att det man har investerat i ska kunna utnyttjas igen. Det kan handla om att förenkla forskning när man ska göra nya experiment eller samla in nya data. Man kan också använda gamla data för att göra nya studier. Dessutom är användandet av befintliga data centralt inom alla områden där verkligheten förändras. Det går ju inte att göra studier av hur saker förändras om tidigare data inte finns. På det sättet är tillgång till öppna data ett mycket viktigt kvalitetskrav för forskningen.
Vilka är de mest centrala åtgärderna framåt för att nå målet om öppen tillgång till forskningsdata 2026?
– Vi måste fortsätta det arbete som gör att forskarna får verktyg, stöd och rutiner att hantera data med metadata och annat som gör att data faktiskt går att återanvända. Detta måste göras på ett sätt som är meningsfullt för forskare. Det är inget som går att tvinga fram, det blir ingen kvalitet då.
Det är också en ekonomisk fråga, det här är ju tid som måste användas. Det kräver resurser. Det är så väldigt lätt att säga att det här får ni göra i alla fall.
Jag tror också att vi måste ha områdesspecifika diskussioner om vilka data som ska sparas. Vi kan ju inte spara alla data. Jag tänker att organisationer som till exempel SND i nära samarbete med forskare måste göra något slags fortlöpande bedömning av vilka data som är användbara och vilka som används.
Hur tänker du att diskussionen ska föras om vilka data som ska sparas, det kan ju vara känsligt?
– De diskussionerna måste rimligen föras inomvetenskapligt, av dem som förstår sig på det här.
Man kan säga att det går en skiljelinje mellan data som är reproducerbara, där man kan observera en gång till och se samma sak, och data som inte kan reproduceras för att de är unika för sin tid. Detta är inte bara data som har med samhälle och individer att göra utan det handlar också om exempelvis ekologi och klimat. Sådana unika data måste man spara. Vi ser ju att forskningen i alla discipliner har börjat gå från att studera här och nu till att även studera förändringar.
Vilka är dina viktigaste lärdomar från det arbete du gjort hittills inom öppen vetenskap, bland annat från dina år på Vetenskapsrådet?
– Om man står utanför forskningen och har rollen som exempelvis politiker, då är det väldigt lätt att säga att öppna data är väl självklart, staten har betalat pengar för att samla in data och då bör de kunna nyttjas så mycket som möjligt. De förstår kanske inte riktigt kostnaden som är inbegripen och komplexiteten i det. Man bygger upp en tanke som EOSC till exempel och tänker att det här sjösätter vi så är vi hemma.
Om man inte ser till att det finns lokala, nationella och internationella strukturer då kommer det aldrig fungera. Det måste vara på arbetsgolvet inom forskningen som det här görs. Att få förståelse för det och vad det betyder, det är en utmaning. Skulle man bygga en stor organisation top-down skulle det kosta oerhört mycket pengar och det skulle troligen misslyckas.
I grunden är tanken med EOSC god, men det måste vara akademin och de forskningsstrukturer som finns runt den som engageras, det är ju där jobbet ska göras. Det måste byggas underifrån.
Du går ju nu in i uppdraget som ordförande i SND:s styrgrupp, vilket vi är mycket glada för. Varför tackade du ja till detta?
– Jag tycker att det är en mycket viktig fråga, det är roligt om jag kan bidra litegrann. Utvecklingen på SND har varit väldigt spännande de senaste åren. Det finns otroligt mycket som kan göras för att samarbetet mellan olika myndigheter, inte minst Vetenskapsrådet och universiteten, ska fungera. Det finns också jättemånga intressanta områden att arbeta med, som till exempel etikprövningsfrågor och sådana saker.
Är det något särskilt i arbetet med öppna data som du vill lyfta inom ramen för ditt SND-uppdrag?
– En styrgrupp ska inte fastna i småfrågor, man ska använda den för att identifiera de centrala strategiska frågorna. En strategisk fråga som rör mycket av forskningen inom medicin och samhällsvetenskap är samarbetet med andra myndigheter, inte minst med sjukvård och regioner. Det finns ju mycket som pågår nu för att göra data tillgängliga, men tillgängligheten bygger ju på samordning. Vi måste få samarbetena på plats. Det skulle vara fantastiskt bra om SND blev den samordnande organisationen för detta.
När det gäller framtiden för SND efter nuvarande bidragsperiod, vad ser du för utveckling där?
– Det har ju gjorts flera utredningar inom öppna dataområdet, men det händer inget från den politiska sidan när det gäller förslaget om en ny myndighet till exempel. De enda som kan hålla tryck i detta är universiteten och Vetenskapsrådet. De behöver säga att här finns ett förslag som vi vill ska få komma fram. Där kan också SND vara en diskussionspart och driva på.
Du har ju tidigare haft uppdrag liknande det i SND:s styrgrupp. Vad kännetecknar dig i ditt arbete som ordförande?
– Man har tre centrala uppgifter som ordförande.
Den första är att man håller mötestider och ser till att man följer agendan.
Den andra är att alla som vill yttra sig får möjlighet att göra det.
Den tredje och kanske viktigaste är att det som finns på agendan ska vara meningsfullt för dem som sitter med. Det ska inte läggas tid på dragningar i frågor som ledamöterna upplever att de inte kan påverka. De ska känna ett engagemang, annars får man inte ut något av dem.
För många i Sverige som arbetar med frågor kring forskningsinfrastruktur och delning av data är du ett bekant ansikte. Men kan du nämna något du gjort som ingen skulle ha trott om dig?
– Jag har gått en nybörjarkurs i klassisk balett för vuxna. Det var våren 2015 och jag känner den som höll i kursen. Det är nog det konstigaste jag gjort, tror jag. Jag kan inte påstå att jag var en stjärna och jag har aldrig haft en sådan träningsvärk tidigare.
Lite mer om Björn Halleröd
- 62 år.
- Gift.
- Professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
- Ordförande i SND:s styrgrupp sedan 1 januari.
- Forskar för närvarande om i vilken utsträckning föräldrars religion påverkar flickors och pojkars skolmöjligheter. Projektet återanvänder data från 1990-talet och framåt från Demographic and Health Surveys, insamlade av USAID (United States Agency for International Development).
- Bor i Göteborg och är uppvuxen på Orust.
- Flyttade till Umeå efter lumpen och började plugga sociologi. Tanken var ett år – han blev kvar i 28.
- Tycker det är underskattat att inte göra någonting alls på fritiden, men har sommarstuga på Bokenäset, där han gräver diken, dränerar och läser böcker.